HáƒÂ¶ghus, LáƒÂ¥ghus DáƒÂ¥rhus

Jag stinker bortslá¶sade timmar
Mina vá¤nner luktar uppgivenhet
Nere i centrum snackar de om bilar
Och fotboll och fyllor och dealar
Tippar och hoppas pᥠatt gá¶ra ett lyft,
och slippa vara dá¤r man egentligen á¤r
Rulltrappan och hissen á¤r det
enda som gá¥r uppá¥t há¤r

Bland há¶ghus och lá¥ghus och dá¥rhus

I pensioghettot gá¥r de levande dá¶da,
dá¤r ber de sin sista bá¶n
Hoppas att kanske ná¥ngá¥ng till slut
det hittar en slá¤kting hit ut
Och ungarnas skrik frá¥n gatan
á¤r det enda tecknet pᥠliv,
fá¶rutom gá¤nget utanfá¶r tobaksaffá¤ren
som á¤r fulla och drar runt i en bil

och allt á¤r som vanligt hos de ensamma
Ká¤rringar med matkassar frá¥n Metro
skyndar hem till spisen och barnen
TV'n stá¥r pá¥, lyser upp det grᥠrummet,
hon undrar om hon lá¥ngsamt blir galen
Hon tá¤nker pᥠhettan som fanns hos dem fá¶rr,
en orkan har blivit en bris
Han sá¤tter pᥠvideon istá¤llet fá¶r mig,
hennes tá¥rar fryser till is

Och allt á¤r som vanligt hos de ensamma

Ungarnas skrik frá¥n ingentinggatan
á¤r det enda som há¤nder, pᥠde hopplá¶sas grá¤nder
Pᥠsá¶ndag ska bilarna tvá¤ttas fá¶r satan

Sᥠallt blir som vanligt hos de ensamma